Stefan Torssell: I åminnelse av Estonias offer

Stefan Torssell är väl känd för alla vid det här laget? Han brukade skriva i Avpixlat, och hör numera till tidningen Nya Tiders medarbetare. Han har lagt ner mycket möda för att reda ut vad som egentligen hände när Estonia förliste.

Här några citat från hans rörande text om årets minnesceremoni då 20 långa år har gått.

Platsen för högtidlighållandet var densamma som för tio år sedan, men något var annorlunda. För första gången blev de anhöriga och överlevande behandlade med respekt. Ett par månader tidigare hade radioprogrammet Kropp och själ skildrat hur sorg kan upplevas olika. En kvinna beskrev sin saknad, och hur hon kommit till ro. Hon gick till graven. En annan kvinna kunde inte försonas med sitt öde. Det som hände hennes anförvant på Estonia höll henne fortfarande kvar i en förlamande sorg.

Jag ringde upp producenten av radioprogrammet och berättade att skillnaden mellan dessa två kvinnors sorg inte var två olika personligheter utan statens vägran att låta en av kvinnorna få en grav. När staten lovade att kropparna skulle bärgas ställde många familjer in sina minnesstunder. Månader av väntan följde. Den 15 december 1994 fick de anhöriga beskedet att inga kroppar skulle bärgas. Hur skulle familj, släkt och vänner ta avsked? Det Etiska råd som fanns teg. Därefter kom jul och nyår. I många familjer har man aldrig kunnat samlas för ett avsked och man har behandlats respektlöst.

Om minnesceremonin för tio år sedan:

TV sände direkt. Längst bak stod de anhöriga.

Det är skamligt. Hoppas att de anhöriga känner sig en liten gnutta bättre, efter årets ceremoni.

Läs gärna hela texten på Nya Tiders sida.

*   *   *

Till slut, vårt varma deltagande till Stefan för hans brors bortgång.

Estonia: övertäckt, men som ett öppet sår, 20 år efter förlisningen

Många tidningar skriver om förlisningen 1994, bl.a. Dagens Nyheter:

Men det är en annan kritik som förenar många av de som överlevde katastrofen, eller förlorade anhöriga i den. Fartyget och de döda lämnades på havets botten.

– Det var riksdagsval då, precis som nu. Och både den avgående statsministern och Ingvar Carlsson som tillträdde lovade att hon skulle bärgas, säger Christer Eklöf.

Han arbetar fortfarande som lärare. De ungdomar han undervisar i dag var inte ens födda när ”Estonia” sjönk med hans dåvarande två elever ombord.

– Fler än en gång har jag tackat min gud att föräldrarna som blev drabbade av det eländet inte lade någon som helst skuld på mig. Men jag tror att det hade hjälpt dem om de bärgat färjan. Jag förstår inte varför man inte gjorde det.

Även Sara Hedrenius är kritisk.

– Efter tsunamin 2004 var det ordentliga hemfärdsceremonier för de omkomna. Man ställde sig inte och frågade om man skulle låta de döda vara kvar där borta. Det är helt galet att det ens blev en fråga efter ”Estonia”. – DN 27.9.2014 ”Jag förstår inte varför man inte bärgade färjan”

Jag känner fortfarande samma stora ilska som då, när de anhöriga och andra närstående, tvingades att uppleva ett sådant totalt svek.

* * *

Lindesbergstrakten förlorade många av sina invånare. NA skriver:

Lindesberg drabbat

Men minneskonserter, kransnedläggning och ljuständning planeras på många håll runt om i landet, inte minst på de orter som drabbades särskilt hårt. Ett exempel är Lindesberg som förlorade 33 kommuninvånare när fartyget sjönk den 28 september 1994.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har beviljat två anhörigorganisationer, Stiftelsen Estoniaoffer och anhöriga (SEA) och Föreningen anhöriga Estonia, Lindesberg (FAE), särskilda ekonomiska bidrag i samband med 20-årsminnet.

– Ceremonierna är betydelsefulla för alla drabbade, säger Lennart Berglund, ordförande i SEA, som väntar medlemmar från hela landet till Stockholm.

Nya krav

– Vi tycker också att det är bra med uppmärksamheten för vi har frågor som fortfarande är obesvarade. Men det är också fint att själva katastrofen får uppmärksamhet.

Med anledning av 20-årsdagen genomfördes tidigare i veckan en pressträff i riksdagen där det bland annat framhölls att gravfriden vid Estonia redan brutits vid upprepade tillfällen, främst av utländska dykare. Det framfördes nya krav på att skadorna på vraket skulle filmas och dokumenteras samt att möjligheten att bärga de omkomna ska undersökas på nytt. – Flera Estoniaceremonier i helgen

NA skriver även om en ny möjlighet med en något lustig vinkel i rubriken:

Ny dykteknik hot mot Estonia

Stockholm/TT Gravfriden vid fartyget Estonia som sjönk för snart 20 år sedan blir allt mer hotad. Nu kommer nya krav på åtgärder för att freda de döda.

Den finska sjöbevakningen har dragit ner sin bevakning och utvecklingen av dyktekniken gör att det i dag inte är några problem att gå ner på det djup Estonia ligger på – 80 meter. Med rätt utrustning och utbildning kan dykare gå ner till 100 meters djup, enligt fartygshistorikern Claes-Göran Wetterholm.

– Antalet dykningar vid vraket kommer att öka. Det har ingen som helst betydelse att det är förbjudet, säger Wetterholm.Enligt uppgifter till Aftonbladet har dykningar redan skett och föremål plockats upp från vraket.

På måndagen hölls ett seminarium i riksdagen där Estoniagruppen informerade om riskerna. Samtidigt upprepades kravet att fartyget ska dokumenteras ordentligt innan vrakplundrare förändrar bilden.

– Det är lättare i dag att få till en visuell besiktning och få svar på vad som faktiskt hände, säger Wetterholm.Eftersom gravfriden blir allt svårare att garantera tycker Wetterholm att Estonia bör bärgas i sin helhet – vilket skedde med lika stora Kursk, en u-båt, åren 2001-2002. Om en bärgning inte är möjlig tycker han att man bara ska ta upp kropparna. Men vissa anhöriga ser Estonia som en grav som inte ska röras. – Texten är förstås kopierad från TT.

Spännande att se vad som kommer att beslutas.

Ett lästips: Stefan Torssell har skrivit en serie i fem delar, om Estonia-katastrofen, i tidningen Nya Tider. (Se RSS-länkar i högerspalten för nya rubriker.) Artiklarna finns tyvärr inte på nätet, men den som är intresserad kan säkert kontakta tidningen för att få tillgång till dem. Tidningen presenterar Torssell så här, i mars 2014:

En av de första frågor som samhällsdebattören Stefan Torssell började engagera sig i var förlisningen av Estonia. Som byrådirektör på Sjöfartsverket kunde han följa utvecklingen från första parkett. Han ingår i riksdagens Estoniagrupp och har på egen hand gjort efterforskningar som ger en unik inblick i historien bakom Estoniakatastrofen och Carl Bildts mindre kända roll.